Att Rebecca Peterson och Mikael Ymer var två av Sveriges representanter i årets sista Grand Slam har troligtvis inte undgått den tennisintresserade. Men har du koll på Miranda Nilhag?
Den 25-åriga göteborgskan Grand Slam-debuterade som domare när hon var 20 år och har världens tennisarenor som sin arbetsplats.

Årets Franska Öppna liknade inte någon av de tidigare upplagorna. Turneringen spelas normalt i maj-juni, men fick på grund av coronapandemin senareläggas och avgjordes i stället i början av oktober i ett kylslaget och regnigt Paris. Endast en begränsad skara åskådare tilläts på området och säkerheten kring arrangemanget var hög.

Miranda Nilhag har för andra gången följt turneringen på nära håll. Hon var en av tre svenska domare i Paris, tillsammans med Louise Engzell (som dömde damfinalen) och Mathias Ångström Duarte. Bland spelarna representerades Sverige av, förutom ovan nämnda Peterson och Ymer, också Cornelia Lister, Robert Lindstedt, Elias Ymer samt junioren Måns Dahlberg.
Hur är det egentligen att döma matcher i tennisens finrum på en världens största tennisanläggningar?
– Paris brukar vara fantastiskt när den här tävlingen spelas. Men de här veckorna har faktiskt varit lite sega – ruggigt väder, långa arbetsdagar och ansiktsmasken är på hela tiden. Men det är trots allt alltid kul att få vara en del av en Grand Slam och det är coolt att se att de kan genomföra ett sånt här evenemang trots rådande omständigheter, säger Miranda Nilhag när vi når henne under en mellanlandning på väg hem från Paris.

Miranda Nilhag har arbetat i 40 länder som tennisdomare och har dömt i samtliga Grand Slam-turneringar, Billie Jean King Cup (f.d. Fed Cup) och Davis Cup. Ett vanligt år innebär 25-30 veckor ute på tävlingar där hon till största delen jobbar som huvuddomare på WTA-touren.
– Jag älskar det jag gör – jag tycker att det är så kul! Jag älskar att resa och mitt jobb innebär fantastiska möjligheter att se och upptäcka världen, träffa nya människor och se tennis på högsta nivå. Den här veckan dömde jag en rullstolstennismatch för första gången och blev så imponerad av spelarna. Det är en av sakerna jag gillar med mitt jobb, det är spännande att få uppleva nya saker. Jag skulle ju ha varit i Tokyo på Paralympics i år men hoppas få vara med om det nästa år istället.

Så, varifrån kommer detta intresse för att döma? Tennis har sedan barnsben varit idrotten nummer ett för Miranda Nilhag. Eller som hon själv uttrycker det: jag har alltid haft en racket i min hand. Hon var bland de bästa i sitt distrikt som ung junior och studerade på tennisgymnasiet i Göteborg. Men tidigare än så fick hon också upp ögonen för domaryrket. För tidigt, fick hon höra.
– När jag var liten började mina äldre bröder döma lite och då ville jag också göra det. På somrarna satt jag dag ut och dag in och dömde i Skummeslöv och Båstad och när jag var 12-13 år ville jag gå klubbdomarutbildningen, men jag var för liten. Det stoppade inte mig utan jag fortsatte att döma och intresset växte mer och mer.
– Under gymnasiet var det någon från tennisförbundet i Göteborg som såg mig och anmälde mig till Kungens Kanna där vi blev coachade av erfarna domare mellan matcherna. Det var första gången jag dömde internationellt och det ledde till att jag fick göra de svenska internationella tävlingarna. Samma år som jag tog studenten tog jag min White Badge och sedan dess har jag sysslat med det här. Det har egentligen inte funnits något annat.

Hård konkurrens bland domarna

Senaste domaruppdraget var på Franska Öppna.

Karriärstegen för internationella funktionärer kräver en förklaring. På en tävling finns en rad olika funktionärer: chair umpire (huvuddomare), chief umpire (domarledare), referee (tävlingsledare) och review official (vid elektronisk linjedömning/hawkeye) och man är som funktionär certifierad på olika badgenivåer: white, bronze (endast domare), silver eller gold.
I december varje år samlas organisationerna ITF, Grand Slam, ATP och WTA för att gå igenom alla internationella funktionärers arbete under året och väger in sådant som matcher, tävlingar, utvärderingar, syntester och regelkontroller.

Miranda Nilhag har haft sin Bronze Badge sedan 2017. Att ta steget till Silver kräver en befordran som hänger på utvärderingen av hennes arbete i slutet av året.
– Det är tufft och inget man styr över själv. Man vill heller inte sätta den pressen på sig, det blir en kul överraskning om det händer, säger hon.
– Bronze är nog det tuffaste stadiet skulle jag säga. Det är många domare som är där och krigar och kämpar. Det handlar inte om bara om att göra ett bra jobb, utan om efterfrågan också. Om det inte finns tillräckligt många tävlingar så kan man inte bara befordra domare. Men man får hela tiden visa framfötterna, döma många tävlingar och gärna få lite tuffare matcher.

Vilka målsättningar har du?
– Så länge jag brinner för det jag gör så vill jag fortsätta med det. Det är en tuff bransch och tuff konkurrens och man vet inte hur långt man kan gå. Man vill inte säga för mycket, men det är väl klart att alla vill väl bli så bra som möjligt på det man gör.

“Även om min puls är 200 kan man inte riktigt se att jag blir stressad”

Sverige har i dag 15 internationellt certifierade funktionärer. Svenskar som Stefan Fransson, Lars Graff, Mohamed Lahyani, Thomas Karlberg, Anders Wennberg, och Louise Engzell har skapat en blågul funktionärselit. Något som motiverar Miranda Nilhag i hennes arbete.
– Det är inspirerande. Det är fantastiskt att kunna ha det stödet och att komma från en stark tennisnation – det är absolut en fördel.
– Men vi är inget ”svenskgäng” som umgås hela tiden på det sättet som man kanske kan tro. Man skaffar nya vänner hela tiden, men det är såklart en trygghet att ha någon från samma land när man vill prata om saker som man kanske inte vågar fråga någon annan om.

Tennis väcker känslor och på den högsta nivån är det små marginaler som avgör matcher, vilket gör att tennisdomare ibland är ett utsatt yrke. Att hantera påfrestande situationer och ”ta skit” ingår i jobbet.
– Jag har alltid varit ganska cool i sådana situationer, även om min puls är 200 kan man inte riktigt se att jag blir stressad utan jag har ett bra pokerface. Man får ta bara ta ett djupt andetag, fatta sig kort och låta spelaren ha det sista ordet. Man vinner inte något på att vara ”Mr. Know it all”.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Det bästa med mitt jobb är även det sämsta. Man reser så mycket, vilket är jätteroligt men samtidigt missar man mycket hemma. Jag missade när min guddotter föddes och jag är aldrig hemma på hennes födelsedag eftersom det alltid är US Open då. Men jag hoppas kunna ta igen det sen. Jag är 25 år och om det är någon gång i livet jag ska göra det här så är det nu, annars kommer jag ångra det sen. Det är helt otroligt att ha fått uppleva så många länder, tävlingar och möta så många människor.

Miranda Nilhag om…

Sin favoritturnering:
Bra fråga. Davis Cup och Billie Jean King Cup är ett roligt format för att det är en sån häftig känsla när länderna är så involverade. Sen är alla Grand Slams speciella på olika sätt och varje gång man är del av det är det en häftig upplevelse, man får alltid se och uppleva något nytt och också se och lära hur det fungerar i andra länder.

Psykologi i domarstolen:
Man läser hela tiden av spelaren och vad de har för reaktion på olika situationer. Alla är olika och reagerar på olika sätt, så man får tänka igenom det och vad man väljer att säga eller inte säga. Man lär sig ”sina grejer” och vad som fungerar bra.

Jämställdhet inom domaryrket:
Det har utvecklats väldigt mycket till det bättre än det var för bara några år sedan. Men det är fortfarande fler män bland domarna och det behövs fler kvinnor i sporten. Det hade varit roligt om fler kvinnor vågade ta chansen. För spelarna har det ingen betydelse om det är en man eller kvinna i stolen så länge man gör ett bra jobb.