Det blir inget mer framträdande i favoritturneringen för Stefan Olsson, som är inne på vad man skulle kunna kalla ”sista resan”. Nu är fokus på Queens med Paralympics i Tokyo i augusti som trolig final på elitkarriären. Den här intervjun tar oss dock med ända från begynnelsen i Dalarna.
På torsdagen kom beskedet – det blir inget wild card till Wimbledon för Stefan Olsson. Tidigare har sverigeettan kommit in på sin ranking, men strax före coronans intåg halkade han utanför de sju som är direktkvalificerade. Därefter har rankingen varit låst fram till den 7 juni.
– Jag åkte över till England med fokus på Queens och med en förhoppning om ett wild card till Wimbledon. Jag hoppades att det stod mellan mig och Tom Egberink från Nederländerna (världsåttan). Så blev det, valet föll på honom och det är inte något att säga om. Det är värre när arrangörerna väljer mycket lägre rankade spelare, som i Australien. Jag tycker generellt att man skulle arrangera en kvalrunda, för det hade visat vem som är kvalificerad, säger Stefan Olsson.
“Jag började som Björn Borg gjorde en gång i tiden”
Den här intervjun innehåller både nutid och dåtid. Ibland kan det vara bra att påminna om hur en lång och framgångsrik karriär en gång startade. I Stefan Olssons fall startade den på den lilla orten Sundborn nordost om Falun. Han föddes med en sjukdom (Artogryphos) som gör det svårt att använda kroppen från midjan och nedåt.
Det hindrade dock inte en envis liten dalmas redan i unga år att utmana sig själv.
– Jag bodde på en bondgård som liten och det är inte det lättaste när man sitter i rullstol. Det är väl därifrån jag fått envisheten att klara mig själv. Vi bodde i ett hus som inte var anpassat för mig. Det var trappor överallt, men det stärkte mig och har nog gjort mig till den personen jag är idag. Jag började som Björn Borg gjorde en gång i tiden, jag började slå mot garageporten.
På den tiden hade Stefan Olsson sina idoler i bland andra Pat Rafter (Australien) och Pete Sampras (USA).
– Jag kollade mycket på deras matcher och hade Pat Rafters juniorracket. Det var hur coolt som helst. Att det blev Rafter var mest en slump. Jag var hos farmor och farfar som bodde 50 meter bort och de tittade på tennis från Roland Garros. Konstigt nog lyckades Pat Rafter vinna den matchen jag såg. Då var jag bara fem år. Själv började jag spela organiserad tennis två år senare.
Han kan idag tacka ideella ”Rekryteringsgruppen Dalarna” som bjöd in barn och ungdomar till prova-på-dagar. En dag stod tennis på schemat.
– Sveriges bästa rullstolstennisspelare Johan Haglund var där. Jag minns att jag hoppade över lunchen för jag ville bara fortsätta spela. Det var så j-kla kul!
Stefan Olsson under fotograferingen inför Paralympics i Rio de Janeiro 2016. Nu väntar ännu ett mästerskap – i Tokyo. Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån
Den glädjen har fortsatt till än idag. När tennis.se pratar med Stefan sitter han i bilen på vägen där han börjar kunna varenda skylt vid det här laget.
– Ha ha… ja, den här vägen mellan Falun och Arlanda har man kört några gånger.
Vi ska återkomma till destinationen med resan och det som återstår av en lång framgångsrik karriär inom rullstolstennisen. Tillbaka till de unga åren då han oftast tränade tre gånger i veckan. Han hade stående coacher och hans pappa var också med och coachade i början.
Utbudet av tävlingar var inte enormt och Stefan stod inför rejäla utmaningar när han skulle tävla.
– När jag började tävla 1997 så fick jag mest spela mot seniorer. Då var Sverige med internationella mått en riktigt bra nation för rullstolstennis. När jag kom ut på internationell nivå 1999 fick jag möta juniorvärldsettan i första omgången. Jag var 13 år, han var 17 år och jag lyckades spöar honom. Där och då förstod jag att kanske har talang.
“I vissa matcher nöter jag bara slice kross, så mycket att de till slut blivit förbannade”
Samma år som Stefan Olsson fyllde 17 år (2004) blev han professionell spelare och en framgångsrik karriär skulle snart ta fart. I mars fyllde han 34 år och den forne världsfemman kan nu se tillbaka på totalt 33 ITF-titlar, två Wimbledon-titlar i singel och lika många i dubbel, Paralympicsguld i dubbel (med Peter Wikström), inofficiell juniorvärldsmästare och flertalet SM-guld. Under åren 2007-2012 och 2015-2020 har han avslutat året som topp 10-spelare.
Just nu är han rankad nia i världen bland singelspelare.
Under några år har det varit ett gäng som tillhört världstoppen, men nu är yngre förmågor på väg uppåt.
– Ta bara belgaren Jef Vandorpe som gick till semifinal i senaste tävlingen Frankrike. Han spelar så lugnt och fint. Det kommer också fransoser och spanjorer som bara blir bättre och bättre och de slår redan hårdare än vi. De har fortfarande kvar att lära hur man rör sig med rullstolen och var de enklaste bollarna ligger. Där hjälper rutinen oss äldre spelare. I vissa matcher nöter jag bara slice kross, så mycket att de till slut blivit förbannade. Där har också de yngre att lära.
Stefan nämnde senaste tävlingen i Frankrike. French Riviera Open blev Stefans första tävling på cirka 16 månader.
– Det kändes okej. Jag vann direkt mot en topp 15-spelare. Jag brukar inte spela bra på grus, men det gick faktiskt bra. Efter vinsten i nästa match mötte jag Gordon Reid (Storbritannien) i kvartsfinal. Det var inte så mycket att snacka om där. Den största skillnaden var att mitt rörelseschema inte var så bra, då jag under den här långa perioden mest tränat med stående spelare. Man går för snabbt på attack och det blir ett annat spel än mot rullstolsspelare. Där måste jag komma igång. Jag känner mig ändå komfortabel inför det som väntar.
Under tiden som den här artikeln skrivs har Stefan Olsson hunnit landa i London där han ska ladda för tävlingen i Queens där favoritunderlaget gräs väntar.
– Jag tänker inte så mycket på att detta förmodligen blir sista tävlingsresan till England. Jag tänker mer på uppgiften och vad jag kan göra. Det blir intressant att se hur jag står på gräset. Jag tror det kommer bli bra.
I Queens är hela världseliten samlad förutom världsettan Shingo Kunieda. Japanen förlorade nyligen finalen i Franska Öppna mot världstrean, britten Alfie Hewett. Segersiffrorna blev för övrigt exakt de samma (6-3, 6-4) som när spelarna möttes i semifinalen i Australian Open. Även den gången med Hewett som segrare. I den finalen blev det dock stryk mot Joachim Gérard från Belgien.
Just det, Stefan Olssons gamla dubbelpartner.
– Precis, vi ska spela dubbel ihop i Queens nu. Vi hörs varje vecka och kommer nog åka till varandra och träna under sommaren så man får in tempot till OS.
Intervju efter dubbeltiteln i Wimbledon 2019.
“Hur grymt hade det inte varit att få spela favoritturneringen en sista gång?”
Stefan missade Australian Open på grund av den där höftskadan som hållit honom borta sedan april förra året. Under hösten har han fått en lyckad behandling, men han hann aldrig komma i skick till turneringen i Melbourne där han var i singelfinal 2019.
Han hoppades på start i Franska Öppna, men då räckte inte rankingen till. Direkt efter Queens väntar som bekant Wimbledon och det är samma förutsättningar där: De sju högst rankade tar plats och där arrangören väljer den åttonde spelaren. När det nu står klart att det inte blir något wild card kan man skönja besvikelsen hos Stefan. Det var där som han 2017 vann singeltiteln och försvarade den samma året efter.
Det var där han vann dubbeln 2010 och senast 2019.
– Det var deadline igår så jag har gått i väntans tider. I dag kom beskedet och det är förstås tråkigt. Hur grymt hade det inte varit att få spela favoritturneringen en sista gång? Det är den tävlingen man tittar tillbaka på mer än alla andra.
Är det större än Paralympics?
– (lång väntan) Oj…
Efter ytterligare betänketid säger han:
– Den var inte lätt. Det är två olika saker. Paralympics är det som man sätter upp det stora målet. Där vill man alltid göra så bra som möjligt. Efter Tokyo tror jag faktiskt det är slut. Kroppen börjar bli gammal av den här sortens träning och det är svårare och svårare att komma tillbaka. Jag hade så ont i höften mellan april och september förra året att jag inte kunde träna alls. Samtidigt fick jag uppleva en svensk sommar med min familj och det var hur nice som helst. Jag var så nära att sluta då, men så tänkte jag att jag faktiskt har en plats i Tokyo. Pluggandet som jag har börjat med kommer alltid finnas där, så det var en gnista som tändes där att spela ett år till.
Även om elitkarriären håller på att ebba ut, så kommer nog ”en hjulbent dalkarl” – som han själv skriver på sin hemsida – fortsätta jaga de där gula bollarna på ett eller annat sätt även framöver.
Stefan Olsson
Ålder: 34 år
Bor: Djurås (Dalarna)
Familj: Fru och två barn
Främsta meriter: 33 ITF-titlar, två singel- och två dubbeltitlar i Wimbledon, Paralympicsguld i dubbel med Peter Wikström, flertalet SM-guld, avslutat året som topp-10 2007-2012 samt 2015-2020.
Läs också: “Jag var väldigt nära att avsluta karriären i höstas”