Det är hundra dagar kvar till Sverigefinalen i Elite Hotels Next Generation. En av svensk tennis stora spelare – Kent Carlsson – berättar om hur allt började på grusbanorna i Båstad. ”Jag hade förmånen att hela familjen ställde upp på min tennis. Vi bodde i stort sett hela somrarna i Båstad”, säger Kent som vann gamla Kalle Anka Cup fyra år i rad.

Nedräkningen inför sommarens jubileumstävling i Båstad – Sverigefinalen i Elite Hotels Next Generation – är igång. När Kent Carlsson vann fyra år i rad, 1979, 1980, 1981 och 1982, hette tävlingen som bekant Kalle Anka Cup.
Det kunde dock blivit en femte titel om det inte kommit ett Europamästerskap i vägen.
– Jag tittade faktiskt på priserna av en slump på mitt arbetsrum häromdagen. Det är sju stycken småbrickor från segrarna i Sörmland där man kvalificerade sig till Båstad. Jag vann i Båstad fyra år, men 1983 kolliderade det med EM med 16-årslandslaget. Jag var bara 15 år och skulle få representera mitt land, så valet var inte så svårt. Jag tror att jag annars hade haft en bra chans att vinna femte raka i Båstad då jag hade fått tävla i min egen åldersklass. Min karriär började verkligen i Båstad.

Davis Cup-laget 1988. Fr v Kapten Hasse Olsson, Mats Wilander, Anders Järryd, Stefan Edberg och Kent Carlsson. Foto: Bildbyrån

Kent Carlsson skulle komma att bli en av svensk tennis stora spelare. Han nådde sin högsta ranking – världssexa som 20-åring – under det svenska tennisundret 1988. Sverige hade vid årets slut tolv spelare på topp 100; Mats Wilander (1), Stefan Edberg (5), Kent Carlsson (6), Mikael Pernfors (19), Jonas Svensson (22), Anders Järryd 32), Magnus Gustafsson (51), Peter Lundgren (66), Joakim Nyström (69), Christian Bergström (71), Jan Gunnarsson (84) och Tobias Svantesson (98).

Kent Carlsson var, utan att ta i allt för mycket, dominant i sin åldersklass och förlorade, så vitt Kent vet, inte en enda match mot en jämnårig motståndare förrän precis i slutet av karriären. 
Nuvarande Elite Hotels Next Generation hade stor betydelse för Kent Carlssons framtida tenniskarriär. Framgångarna där väckte drömmar hos en ung spelare som egentligen ”inte var skapt för att bli elitidrottsman”, vilket vi ska återkomma till längre fram i texten.
– Jag minns framför allt ett år då jag lyckades strula till det mesta. Dagen före finalen i tävlingen i Sörmland hade jag och min bror cyklat runt i kvarteret när hans pedal hamnade i mitt hjul. Jag vurpade några varv innan jag landade. Jag var rejält mörbultad i finalen dagen efter, men lyckades vinna och ta mig till Båstad, säger Kent och berättar om fortsatt otur:
– Jag gick till final i Båstad och skulle möta Jörgen Marklund. Dagen före finalen fick jag för mig att jag skulle åka gocart uppe på Hallandsåsen. Jag brakade rakt in i en stor sten och kunde knapp ta mig ur sängen på morgonen därpå. Några timmar senare skulle jag spela final. Jag smörjde mig med tigerbalsam runt alla sår och en hel del satt runt skrevet. Hela kroppen brann under finalen och duschen efteråt ska vi inte tala om. Det var en ren inställningsfråga att komma till start, för jag var rätt illa däran.

Det där var nog lite av en talande bild och ett signum för Kent Carlsson. Han kände sällan efter.
– Jag hade mer eller mindre skavanker under hela karriären. Jag föddes inte med en idrottskropp, men jag var envis och istället för att känna efter så hittade jag lösningar, säger Kent och fortsätter:
– För mig var det fantastiskt, för att spela i Båstad hade alltid varit drömmen. Invigningen på den tiden var makalös, det var alltid fullsatt och man fick marschera in landskapsvis med plakat. Alla som var med på den tiden tycker nog att invigningen var något alldeles speciellt.

Under Elite Hotels Next Generation, precis som under dåvarande Kalle Anka Cup, bor man ofta lagvis. Det gjorde inte Kent Carlsson vad han minns, möjligen en sommar. 
Familjen parkerade alltid husvagnen på Hemmeslövs camping tidigt på sommaren och det var därifrån Kent utgick med sitt tennisrack på cykeln.
– Jag bodde i husvagnen med mamma, pappa och min lillebror. Jag hade förmånen att hela familjen ställde upp på min tennis. Vi bodde i stort sett hela somrarna i Båstad.

Kent med mamma Annemo i samband med en Davis Cup-match mot Tjeckoslovakien. Arkivfoto: Bildbyrån

Med undantag från två år yngre brorsan Thomas, så var familjen Carlsson tennisintresserad. Både mamma och pappa motionsspelade och var på ett eller annat sätt involverade i TK Hobby och sonen Kents tennissatsning.
– Pappa var en skaplig spelare. Brorsan testade men var inte så intresserad. Han ville mest stå och ljuga med Percy Rosberg och hans fru borta i shopen. Brorsan kände många och redde sig bra själv. Han följde med på somrarna även om han inte alltid tyckte det var så kul kanske.

Som för många andra var det lite av en slump att det blev tennis för Kent, som var fyra år när han höll i ett tennisrack för första gången. 
Å andra sidan gjorde Björn Borg intryck även på en liten kille från Eskilstuna.
– Vi spelade mycket på gatan hemma där vi bodde. Alla ville spela tennis under Borg-tiden. Vi ställde fram cyklar som nät och improviserade. Jag höll på med bordtennis, handboll, fotboll och bandy och jag hade väl inte några funderingar på att satsa på tennisen. Man var tvungen att vara åtta år för att börja i tennisskolan på TK Hobby, men jag fick dispens och kunde spela i tennisskolan på utebanorna när jag var sju år, sommaren 1975, minns Kent och fortsätter:
– Många inspirerades så klart av Björn Borg, John McEnroe, Jimmy Connors och det gänget. Det var nästan omöjligt att boka bana på tennisklubben, så jag spelade mycket mot planket. Var det någon som var försenad till banan de bokat, så sprang jag dit och spelade. Jag spelade mer och mer och som tioåring gjorde jag rätt bra resultat och det inspirerade mig ytterligare.

2012 blev Kent Carlsson tillsammans med Thomas Enqvist och Magnus Norman invald i Elite Swedish Tennis Hall of Fame. Foto: Bildbyrån

Kent Carlsson pratar gärna och länge om karriären. Han kommer också in på mindre smickrande saker, egenskaper han är mindre stolt över.
– Jag tänkte inte så mycket på det då, men tyvärr kunde jag vara besviken efter en vinst. Jag var enormt fokuserad och ville helst inte förlora en boll. Jag gick ut och körde mitt race. Kanske var det någon som hörde att jag inte var nöjd även när jag vunnit med 6-0, 6-0. De tyckte säkert, med all rätt, att jag var en skitstövel. Spelade jag dåligt så hördes det och det är inget jag är stolt över idag.

Det började i TK Hobby. I klubben hade han tränare som Roger Nilsson och Bosse Karlsson – förutom pappan, Lars-Göran Carlsson, som tränade Kent under hela juniortiden.
– Pappa hjälpe mig jättemycket, men jobbade som brevbärare så han kunde inte åka med mig så mycket på tävlingar. När jag var ute och spelade turneringar så hade vi daglig kontakt och diskuterade mellan matcherna.

Kent Carlsson tackar Yannick Noah för matchen i Franska Öppna 1987. Foto: Bildbyrån

Lennart Blomkvist är en annan tränare som Kent haft och Lasse Eriksson har hängt med hela vägen och framför allt när det gick som bäst. Och bäst gick det ju som bekant några år under 1980-talet då Kent Carlsson var en av världens bästa grusspelare. Fysiken var en stor anledning till framgångarna.
Kent var urstark och om han förlorade en match, så var det sällan på grund av konditionen.
– Om man ser till hela karriären så var jag framför allt bollsäker och hade bra kondition och styrka. Som senior tränade jag mer utanför än på banan. Jag var tvungen till det för att kroppen skulle hålla ihop, det var en förutsättning för att jag skulle spela bra tennis. När jag var som bäst var jag rätt säker på att ingen skulle slå mig på kondition, utan för att motståndaren var en bättre tennisspelare. Det var en skön känsla, säger Kent och gräver i minnesbanken:
– Jag tror att det var i en match i Junior-masters i Tyskland. Jag hade haft en period där jag slarvade med träningen och trodde kanske att det var ett självspelande piano. Att jag gick ut till en match utan att vara förberedd blev en rejäl väckarklocka för mig. Då bestämde jag mig för att börja träna väldigt hårt och målmedvetet.

Läkaren Jan Ekstrand, som tidigare jobbat med bland annat fotbollslandslaget, menade tidigt att Kent Carlsson inte hade en kropp som var skapt för att bli elitidrottsman. Kent hade ”gräshoppsknäskål” hette det. 

Det var vid tiden då Kent Carlsson stod inför kanske det största en tennisspelande 15-åring kan vara med om – Junior Orange Bowl i Florida (kan liknas vid ett världsmästerskap på grus för juniorer) – som Jan Ekstrand sa, hårt men rättvist: ”Det är starkt om du kommer en bit på vägen, men räkna inte med någon lång karriär. Du kommer få brottas med de här problemen med tanke på hur du är skapt”.
– Jag behövde träna mycket fysik och bygga upp muskulaturen runt knäskålarna. Jag kände också att min enda chans var att ta lite genvägar. Jag var 15 år och var egentligen underårig för att spela 16-årsklassen i Florida, men ville spela i 18-årsklassen och chansa för att ta ytterligare steg lite snabbare. Det var inte populärt hos folket på tennisförbundet, för så gjorde man helt enkelt inte. Jag stod på mig och tennisförbundet accepterade till slut.

Kent Carlsson höjer armarna i skyn efter segern i juniortävlingen i Franska Öppna 1984. Foto: Bildbyrån

Där stod han, tre år yngre än de bästa juniorerna i världen. Några matcher senare hade han vunnit turneringen efter finalseger mot Emilio Sanches.
Segern 1983 följdes av en ny triumf i juniortävlingen i Franska Öppna året därpå. 

Det blev den lyckoträff han hade chansat och hoppats på. Det resulterade i wild card till kvalen i olika tävlingar, men även i huvudturneringar som i exempelvis Geneve.
– Jag minns att jag mötte Heinz Günthardt och tog set på honom. Jag samlade så småningom ihop tillräckligt med poäng så att jag kom in i huvudturneringarna. Jag har haft mycket flyt i min tennis. Jag har inte behövt kämpa i småtävlingarna utan kom smitvägen in i ATP-turneringarna. Det blev en snabb väg in och en snabb övergång från junior till senior och det tror jag var mycket tack vare det chansartade beslutet i Orange Bowl. Istället för att jag blev till åtlöje, så vann jag. Det var som att ta steget från cykel till Formel 1-bil, med lite överdrift kanske.

Första ATP-titeln kom i Bari i Italien 1986, den andra i Barcelona samma år. Det skulle bli ytterligare sju singeltitlar på ATP-touren.
– Vänta, jag har en bok här, säger Kent och dröjer några sekunder medan han bläddrar i boken.
– Jag vann i Nice och Bologna 1987, men 1988 är bästa året.

Det stämmer. Då blev det en handfull titlar i Madrid, Hamburg, Kitsbühel, St. Vincent och Barcelona.
– I finalen i Barcelona mötte jag Tomas Muster. Vi var kanske de två som hade bäst fysik vid den tiden och kunde hålla på länge. Det var som en titelmatch för mig. Vi var båda i toppform. Jag var sällan nervös när jag gick in på banan till en final, men den här gången var jag fruktansvärt nervös. Jag var otålig för det var en match som jag helt enkelt vägrade förlora.

Kent Carlsson avslutade elitkarriären vid 22 års ålder och delvis fick läkaren Jan Ekstrand rätt. Samtidigt kunde varken han, Kent själv eller någon annan räkna med en så framgångsrik karriär som han ändå fick.
– Jag tror att min sista match var i Kitsbühel 1989. Jag hade ont i knäet och opererades efter säsongen. Jag tränade därefter stenhårt för att komma tillbaka. Jag sa till min tränare och mina föräldrar att nu får det bära eller brista. Antingen blir jag bäst i världen eller så slutar jag. Jag la upp ett eget träningsschema som innebar sju-åtta effektiva timmar per dag, sex av veckans sju dagar. Jag var starkare än någonsin och kände mig otroligt bra.

När han äntligen växlat ner på träningen för att ladda inför sin comeback i Monaco 1990 hände det. Skadan som innebar slutet på karriären kom långt från tennisbanan.
– Jag skulle gå ur bilen och var på väg till en restaurang när det plötsligt högg till i hälsenan. Det kändes så snöpligt, för allt kändes så otroligt bra. Efter skadan testade jag någon träning, men det gick inte. Jag åkte hem till Eskilstuna och berättade om mitt beslut för mamma och pappa och sen ringde jag min tränare Lasse Eriksson. Alla tyckte det var tråkigt, men stöttade mig i mitt beslut. Det var ett väldigt enkelt beslut och jag har inte haft någon som helst ångest efter det. Jag är jätteglad över det jag fick uppelva, säger han och tillägger:
– Jag klippte bandet för jag ville inte riskera några framtida men. I dag känner jag mig kroppsligt bra och det är ett kvitto på att jag gjorde rätt. Det finns ett viktigare liv efter tennisen att tänka på.

Kent Carlsson med några av sina 18 hästar. Foto: Karin Nilsson

Många elitidrottare har vittnat om mentala problem när karriären en dag tar slut. Det kände aldrig Kent Carlsson. Det uppstod aldrig något egentligt tomrum. 
En viss dos av tennis får han ännu idag. Han har engagerats av Saltsjöbadens LTK som anordnat träningsläger i Frankrike under några år.
Han är också, tillsammans med tidigare stjärnor som Ulf Stenlund, Sofia Arvidsson, Anders Järryd och Jan Apell, med som tränare på det läger Tennismagasinet arrangerar i Marbella.
– Det har varit jätteroligt och jag har i efterhand tänkt på vilken teamkänsla vi svenska spelare hade när vi var ute på touren. Även om det var individuella tävlingar så var det nästan en omänsklig stämning mellan svenskarna. Vi var som en stor familj. Jag var oftast yngst och då fick man ta lite gliringar, men det tog jag gärna. 

Apropå lagkänsla.

Mikael Pernfors och Kent Carlsson jublar över sina segrar i singelmatcherna mot Tjeckoslovakien (seger med 4-1) 1986. Foto: Bildbyrån

Kent hann förstås uppleva Davis Cup under sina glansdagar. Han spelade fyra singelmatcher och vann samtliga. 
Efter tenniskarriären blev det ändå lite tennis. Kent tränade Niklas Kroon och finske spelaren Aki Rahunen i början 1990-talet. 
Hästar tog snart överhanden och är hans näring idag.
Travintresset fanns redan med i bilden under tenniskarriären.
– Min pappa var amatörtränare och tränade en häst som jag blev delägare i redan i 15-årsåldern. Det var ganska naturligt att jag skulle hålla på med det efter tennisen.

I sommar är Kent Carlsson förmodligen tillbaka i Båstad för att uppleva 50-årsjubiléet av turneringen som hade stor betydelse för en fantastiskt om än kort karriär.

Fakta: Kent Carlsson
Ålder: 52 år.
Familj: Fru Elisabet.
Bor: Utanför Eskilstuna.
Meriter: Världssexa, nio ATP-titlar och många titlar som junior både i SM och EM.
Gör idag: Jobbar inom travnäringen, har 18 hästar på gården.

Vinnarna 1980-1989 (åldersklasser till höger)



1980
Anders Henricsson, Stockholm 1965-66
Kent Carlsson, Sörmland 1967-68
Per Henricsson, Stockholm 1969-
Ingela Sjögren, Skåne 1965-66
Anna Karin Ohlsson, Värmland 1967-

1981
Peter Svensson, Småland 1966-67
Kent Carlsson, Sörmland 1968-69
David Ekeroth, Skåne 1970
Monica Lundkvist, Medelpad 1966-67
Helena Dahlström, Östergötland 1968

1982
Kent Carlsson, Sörmland 1967-68
Patrik Wennberg, Göteborg 1969-70
Nicklas Kulti, Stockholm 1971-
Monica Lundqvist, Medelpad 1967-68
Susanne Allgårdh, Västmanland 1969-

1983
Per Henricsson, Stockholm 1968-69
Johan Hammarqvist, Västmanland 1970-71
Johan Alvén, Skåne 1972-
Eva Helmersson, Halland 1968-69
Maria Salsgård, Halland 1970-

1984
Patrik Wennberg, Göteborg 1969-70
Nicklas Kulti, Stockholm 1971-72
David Ekdahl, Skåne 1973-
Maria Strandlund, Stockholm 1969-70
Annica Narbe, Skåne 1971-

1985
Kim Andersson, Halland 1970-71
Roger Pettersson, Sörmland 1972-73
Tomas Enqvist, Stockholm 1974-
Maria Ekstrand, Stockholm 1970-71
Eva-Marie Pehrson, Halland 1972-73
Sofia Hiort, Uppland 1974-

1986
Ola Kristiansson, Skåne 1971-72
Fredrik Giers, Skåne 1973-74
Tomas Johansson, Östergötland 1975-
Catarina Bernstein, Skåne 1971-72
Marianne Vallin, Stockholm 1973-74
Annika Kjellgren, Göteborg 1975-

1987
Johan Alvén, Skåne 1972-73
Tomas Enqvist, Stockholm 1974-75
Magnus Norman, Värmland 1976
Jeanette Mellvé, Skåne 1972-73
Ylva Andersch, Göteborg 1974-75
Jeanette Eriksson, Uppland 1976

1988
Tomas Enqvist, Stockholm 1973-74
Tomas Johansson, Östergötland 1975-76
Jonas Piibor, Stockholm 1977
Marie Linusson, Västergötland 1973-74
Åsa Carlsson, Västmanland 1975-76
Mireille Hallberg, Skåne 1977

1989
Tomas Johansson, Östergötland 1974-75
Magnus Norman, Värmland 1976-77
Johan Settergren, Småland 1978-
Caroline Gideskog, Östergötland 1974-75
Helene Hammarberg, Stockholm 1976-77
Annica Lindstedt, Skåne 1978

Artikeln ovan är en del av nedräkningen inför sommarens turnering som då fyller 50 år.
Jubiléet kommer firas ordentligt – Se mer info här!

Läs även intervjun med Helena Anliot!

Till Next Generation-sidan!