Stefan Olsson har sedan 2004 tävlat internationellt på ITF-touren. Sedan dess har prisskåpet fyllts på ordentligt. Dalmasen hade en sista pokal som saknades innan han tänkte avrunda karriären, en singelmedalj i Paralympics i Tokyo. Sedan slog Covid-19 till och ställde in majoriteten av tävlingarna 2020.

Hur mår Stefan Olsson i februari 2021?
–  Jag mår bra, har haft lite problem med en höft. Just nu kan jag träna på en lägre nivå med smärta som ändå är hanterbar, vi har testat en ny behandling som verkar hjälpa. Jag och min fru fick vid årsskiftet vårt andra barn, alla mår bra efter det vilket är det viktigaste. Jag har kanske tagit lite vatten över huvudet då jag i samband med detta började plugga också, så det är väl rätt rörigt i huvudet just nu.

Stefan har spelat Australian Open åtta gånger, 2019 var han i singelfinal. I år missar han tävlingen på grund utav höftskadan.
– Det känns absolut annorlunda att vara hemma. Det är -20 grader just nu och Australien brukar verkligen vara något att se fram emot. Jag älskar Australien som land och tävlingen är helt fantastisk. Allt från publiken, atmosfären och allt runt omkring. Det är klart man saknar det, men samtidigt är det väldigt skönt att kunna vara hemma med familjen lite extra.

ATP och WTA-touren har kunnat spela på med strikta restriktioner, proffstouren för rullstolstennis har mer eller mindre varit helt inställd sedan snart ett år tillbaka. Du har varit proffs sedan du var 17 år ungefär, hur har det varit att leva ett ”normalt” liv utan att fara runt jorden med jämna mellanrum?
– I början var det rätt skönt att bara vara hemma. Men till slut blir man rastlös. Jag började plugga upp mina betyg i höstas, målet är att kunna komma in på en ingenjörsutbildning till slut. Men det var väldigt tungt ett tag, jag hade rätt bestämda tankar på att lägga av helt och hållet.

Jag har läst att du verkligen satsade mot just Paralympics i Tokyo och att det kanske skulle bli slutet på din långa och framgångsrika karriär. När tävlingen ställdes in, var det bidragande till dessa tankar?
– Träningen blev inte lika regelbunden och jag hade väldigt ont i höften en period dessutom. Det var väldigt mycket funderingar fram och tillbaka, jag var väldigt nära på att ge upp ett tag, allt kändes extremt ovisst. Jag sökte jobb och hoppades att få klart det snabbt. I efterhand kan man väl säga att det var tur att det inte blev så, för då hade jag nog inte gjort denna satsning. Nu har jag tagit mig i kragen och smugit igång med träningen mot Paralympics samtidigt som jag pluggar, vilket känns otroligt inspirerande.

Det finns exempel på spelare som är betydligt äldre än dig som fortfarande är högt rankade, hur länge ser du dig själv rulla runt på de största banorna?
– Det är nog bättre att fråga familjen än mig, haha. Frågar du mig skulle jag kunna köra på hela livet, jag älskar tennis. Sen ska kroppen självklart hålla och vara hel efter karriären med. Det är svårt med två små barn och fru hemma, även fast jag har haft en framgångsrik karriär är det tufft ekonomiskt och jag får ta ett nytt beslut inför varje år med hänsyn till kroppen och hur läget är med sponsorer.

Du är och har under en längre tid varit affischnamnet för svensk rullstolstennis. Vad tror du krävs för att få fler spelare aktiva men även ta det sista steget internationellt?
– Framförallt måste vi få upp mängden spelare. Det är en väldigt svår sport och det gäller nog att sänka trösklarna ordentligt. Jag fick upp intresset genom en prova på dag och det tror jag är superviktigt att klubbarna ute i landet arrangerar så ofta som möjligt. För att ta det sista steget blir det väldigt mycket upp till individen. Det krävs envishet och en järnvilja att verkligen vilja bli bättre och det blir många timmars träning utan tränare som ingen ser. Jag började satsa helhjärtat när jag var 13 år, jag visste att jag hade en chans att slå igenom och det gav mig massor av motivation.

Varför tror du att inte fler klubbar har paratennis som en naturlig del i verksamheten?
– Dels tror jag många har dålig koll på det. Man kanske inte har sett nivån som är på världstoppen och ser ner på det lite tyvärr. Fler tränare borde få upp ögonen för det, många kan nog vara lite rädda och känna att man saknar kunskapen. Jag tror inte man ska göra det svårare än vad det är, övningarna påminner väldigt mycket om stående tennis. Nu har det tagits fram ett bra material av SvTF som snart ska presenteras för klubbarna som visar just enkelheten i det, där jag var med och spelade in vissa filmer.

Du nämnde att du börjat träna lite mer regelbundet igen. Hur ser en normal träningsvecka ut nu?
–  Just nu är det rätt enkelt. Jag tränar 6h tennis per vecka, och ungefär lika mycket fys. Jag är inte på 100% än, men vi siktar på att börja tävla i maj ungefär, desto närmare vi kommer desto mer träning kommer vi lägga in.

Vi spolar fram tiden ett år, vad har adderats på din redan långa meritlista tror du?
– Oj, den var skitsvår. Jag hoppas självklart jag kan få en efterlängtad medalj i singel i Tokyo. Det är det jag känner att jag verkligen saknar i prisskåpet. Jag är 100% säker på att jag kommer ha ett till Paralympics i kroppen, jag längtar verkligen.

Vi gör det ännu svårare för dig, nu spolar vi fram tiden tio år. Var befinner sig svensk rullstolstennis?
– Jag tror och hoppas att det hänt en hel del. Vi har några spännande juniorer på gång, bland annat Oscar Tarrantino och Cajsa Adolfsson. Han har utvecklats otroligt mycket och det ska bli väldigt spännande att se hans utveckling framåt. Vi har idag en spelare i Hampus Linder-Olofsson som knackar på dörren till topp 100 i världen, det ska också bli kul och se hur bra han kan bli. Vi ska försöka få till några träningsdagar under våren, så det ser jag fram emot. Målet måste ju självklart vara att ta tillbaka Sverige till en av de fyra bästa nationerna, som vi var en gång i tiden. Man kanske är med på ett litet hörn och hjälper till att utveckla spelarna.

Om du inte spelar själv då det vill säga?
– Haha, det skulle väl vara det då.

Text:

Emil Holmgren
Paratennisrådet