Finskt påbrå, uppväxt i Norrbotten och 20 års erfarenhet av att arbeta i internationella tennismiljöer. Hur har Helsingborgs tränare Heikki Raevaara på två år anpassat sig till den svenska föreningsmodellen?
Text: Linus Eriksson
Vi har bestämt att ses klockan 11.30 i Olympiahallen i Helsingborg. På fyra banor pågår träningen fram till dess och avslutas med intervaller för att krama ur det sista ur eleverna. Några minuter efter kommer Heikki Raevaara upp till sofforna i kafeterian där jag slagit mig ner. Jag frågar hur träningen gick och Heikki börjar förklara hur viktigt det är att vara närvarande och aktiv som coach på banan.
– Jag tycker vi behöver fokusera på ”no lazy coaching”. Ser vi någonting hos en spelare som behöver arbetas med så får vi inte låta det vara. Vi måste lösa upp alla knutar vi ser. Vi får inte bli fega för att ta tag i saker som coacher.
Skulle du säga att du är tuff i din stil på banan?
– Vissa skulle säkert beskriva det så. Den rakare ledarstilen är nog formad av min uppväxt.
Heikki har ett finskt hjärta, som han själv uttrycker det, men är född och uppvuxen i Malmberget. Malmberget, tänker ni och funderar över var ni hört det någonstans tidigare. Och ja, det stämmer, den idag närapå folkkära fotbollsjournalisten Erik Niva är mannen som satt Malmberget på kartan genom att berätta om sin uppväxt i gruvsamhället i bland annat sitt sommarprat.
Malmberget, beläget några kilometer norr om Gällivare, ett gruvsamhälle som är mitt uppe i att flyttas till just Gällivare.
Hur tror du att din uppväxt i Malmberget format dig som person?
– Man blev präglad av sin tid och blev självständig tidigt. Vi hade ingen tennishall utan fick träna 22.30-00.00 på kvällarna. Ofta körde vi 06.30 till 07.30 i olika gympasalar i skolor runt Malmberget. Ville vi spela fick vi göra det som behövdes. Jag spelade även i Gällivare TK, men det räckte inte för mig. Min pappa sa jämt att ”vill du göra det, så gör det”. Han sa aldrig nej, men man fick fixa det mesta själv. Det var minus 15 grader men jag tog skidorna till skolan. Jag tror ribban blev lite högre lagd i och med uppväxten. Idag kan jag uppleva att kravbilden ofta är väldigt låg – barnen bor fem minuter bort men säger att de måste kolla om de kan få skjuts före de ger besked.
I Norrland fanns det ett Norrlandsteam som Heikki var en del av som junior. Teamet kallades ”Top of the world” där bland annat Urban Lundquist, Joakim Nyström och Arne Hansson var delaktiga som tränare.
Heikki är född 1976. 1993, när han fortfarande var 16 år, åkte teamet på en tre veckor lång europaresa för internationellt tävlingsutbyte. Man åkte till Luxemburg, Innsbruck, Seefeld och Stuttgart. På den resan träffade Heikki en person som skulle komma att få stor påverkan på hans framtid.
– Jag fick kontakt med Håkan Dahlbo. Håkan ville öppna ett tennisgymnasium varpå jag och en österrikare blev de första eleverna när det nya gymnasiet öppnade i Seefeldt i augusti samma år. Jag hade blivit antagen till gymnasiet i Kramfors också och en dag i augusti ringde Tobias Abrahamsson mig och sa att de precis hade ropat upp mig i aulan i Kramfors. Jag hade visst glömt avanmäla mig.
Heikki tog istället chansen att läsa gymnasiet på fem år via distansstudier och satsa på sin tennis med bas i Österrike. Sedan dess har han varit på resande fot, som han säger själv.
– Jag var på sätt och vis en bra elitspelare. Vann en del sommar- och vintertourtävlingar som, om vi ska vara ärliga, var lite starkare på den tiden. Jag spelade även ligatennis länge i Tyskland, Luxemburg och Österrike och mycket prispengartävlingar.
Efter sin egen spelarkarriär började han jobba som tränare i TK Hobby i Eskilstuna innan Håkan Dahlbo 2001 ringde igen. Därefter följde tio år som coach på Estess i Österrike och deras akademidel.
Jag frågar Heikki hur de här åren formade hans synsätt på att coacha tennis och vad han tror på idag.
– Jag tror mycket på tuffhet. Man kommer ha tuffa och ojämna perioder. Att bygga spelare är ett långsiktigt projekt och då behöver man ha hela omgivningen med sig. Alla behöver tala samma språk, vara tydliga och sträva mot samma mål. Spelare, coacher, föräldrar och andra involverade.
Hur fungerar det för dig att verka i en klubbmiljö i Sverige jämfört med på en akademi i Österrike?
– Det blir att jag frångår mina principer emellanåt. Man får steg för steg försöka närma sig det man verkligen tror på. Det är lärorikt för jag behöver gå utanför min komfortzon för att det ska fungera.
Ge något exempel.
– Om en spelare har en knut som ska lösas så upplever jag att många tror att det löser sig genom att stå och slå och känna på slagen, ”timea”. Men vi behöver inte ”timea” – vi behöver fixa knuten och problemet som finns i ditt slag vilket kanske kräver ganska mycket jobb ibland. Har vi ett fysiskt problem behöver vi inte bara köra ett fyspass, vi behöver träna ordentligt med fysik. Oavsett vad problemet är så behöver vi ta tag i det, både tränare och spelare, inte gömma oss från arbetet som behöver göras.
2011 flyttade Heikki till Dornbirn i Österrike, ett av landets rikare områden beläget bara några minuter ifrån bland annat både Schweiz och Tyskland. Där började han jobba för det regionala tennisförbundet plus en akademidel på anläggningen. I nästan tio år blev Heikki kvar där och fick bland annat se en viss Roger Federer träna på plats vid flertalet tillfällen.
– När Roger hade semester stod han ändå och slog 90 minuter på bollen. Då fick våra spelare rankade runt 400-700 i världen bolla med honom, vilket såklart var oerhört häftigt.
Sedan augusti 2020 är Heikki heltidstränare för Helsingborgs Tennisklubb och ska bland annat leda laget i elitserien i december i år.
När du varit utomlands och arbetat i 20 år, har det varit svårt att komma tillbaka till Sverige och det kanske lite mjukare sättet i den svenska kulturen att ge feedback på?
– Jag tänker att man får vara lite taskig ibland. Man behöver inte vara allas älskling jämt. Sätter du ramar får också du den nödvändiga respekten. Hur jobbigt det än är så måste saker lösas. Om en spelare har sagt att hon vill bli topp 100 i världen, då måste man ta tag i det som behöver jobbas med.
Heikki återkommer flera gånger under samtalet till att kravbilden behöver höjas och att duktiga ledare inte ska vara rädda att lägga ribban högt. Svensk tennis har en fantastisk historia och en styrka i sitt föreningsliv, men att tennis är en mer tidskrävande idrott än många andra och att det krävs att vi höjer kravbilden för de som uttalar en ambition att satsa mot eliten.
– Vi är inte gjorda av glas. Vi behöver inte alltid träna mer, men träna rätt och framför allt träna ordentligt behöver vi göra.
I fjol klarade sig Helsingborgs TK:s damer precis ovanför strecket och slutade sexa i elitserien. Målsättningen i år är att klara sig kvar och bli farliga kommande år när spelarna har ett års erfarenhet till på nacken. Trots att det var en relativt tuff serie resultatmässigt förra året var det en oerhört rolig tid för alla inblandade.
– Jag har nog aldrig haft så roligt som under serien förra året, säger Heikki. Vi hade grym stämning med alla yngre spelarna och fantastiskt roligt i WhatsApp-gruppen. Överlag tycker jag seriespelet ska vara roligt! Det är en serie för spelarna – klubben har plattformen så de kan spela serien, men det är spelarna som ska tycka det är kul att spela, oavsett om det är elitserien, division 1 eller 2.
Du säger att serien är till för spelarna, men vad har serien för funktion för klubben?
– För klubben är det en höjdpunkt på året, framför allt såklart när vi ligger i högsta serien. Medlemmar får syn på jobbet vi gör med spelarna som tränar här. Det är viktigt för spelarna att representera sin klubb och sitt team och såklart blir det extra kul om vi har spelare med som tränar här eller representerat klubben under lång tid.
För Heikki är det självklart att spelarens individuella satsning är viktigast och välkomnar förändringen med ett mer komprimerat spelschema i år som förhoppningsvis gör det enklare att få spelarna att kunna vara med. För hans egen del ser han fram emot att få coacha spelarna under matcherna från bänken.
– Det är en fördel med seriespelet. Jag är ganska ”på” när jag sitter på bänken, kan coacha ganska mycket om jag är nära spelaren och känner dem bra. Det kommer bli skoj, avslutar Heikki och rusar i väg till nästa träning nere på banan.
The grind never stops.
Helsingborgs damlag inleder årets elitserie i grupp B lördag 10 december borta mot Fair Play TK.